Tiden, (eller egentligen livet, men det känns lite pretentiöst att säga livet)

är som ett gäng vänner som inte har setts på ett tag

som ses

samtalsämnen avlöser varandra

man måste avbryta för att själv få nåt sagt

hinna med

jag hinner inte med.

 

Vad jag försöker säga är att jag har så mycket jag vill skriva om men har sällan tid och när jag väl har tid så känns det jag ville skriva om inte längre relevant.

Lyxproblem. Det är ett pris jag får betala för att jag har fyra jobb och studerar heltid. Fyra jobb, jag som planerade att vara arbetslös, vad hände?

Oro hände, såklart. Oro över att bli lika fattig som förra sommaren. Det kommer jag uppenbarligen inte bli, troligen inte heller lika arg på trottoarkanter, eller lika kär. Men jävlar vad jag ska skriva – jag kommer om nån månad ju bara ha tre jobb och dessutom vara ledig från skolan.

Nu till saken (det är också det här som är grejen, att det tar så många textrader att komma till saken): jag har observerat några saker. En sak är att svarta linser är vanligt förekommande på fina restaurangers veganmeny, men inte röda eller gröna eller gula. Jag förstår varför; svarta linser blir inte sådär mosiga som de andra färgerna. Det gynnar den visuella upplevelsen av maten. Det ser nästan ut som rysk kaviar, eller som brorsan som jag käkade med: som blanka skalbaggar (dock känns ju varken rysk kaviar eller skalbaggar särskilt gynnsamt i sammanhanget. Kvarstår gör ändå faktumet att svarta linser är vackra).

En annan sak är att Johan Boding har en jävligt bra sångröst. (Efter de svarta linserna och bakad pumpa och jordärtskockssoppa och chokladmousse och herrn och damen gick brorsan och jag – herrn och damen – på konsert. Johan Boding & night of Queen – wheel of fortune).

En tredje sak som jag har observerat är att jag har blivit bättre på att ta hand om mig själv. Har alltid (tror jag) varit bra på att be om hjälp med praktiska saker. Typ ”stämmer det om jag skriver en sextondelspaus där?” eller ”kan du hjälpa mig att sätta upp en krok?” och när någon erbjuder gratis skjuts eller matvaror eller inlogg på streamingsida så tackar jag och tar emot. Att erkänna för mig själv och andra att jag mår dåligt, alltså inte ”jag har mått dåligt” utan ”jag mår dåligt” – och att åtgärda det inte genom distraktion utan genom att lyssna till vad jag faktiskt behöver – har varit svårare. Men det blir som sagt lättare. En åtgärd som nästan alltid funkar är att ringa någon och töla en stund. En vän eller en familjemedlem. Jag blir ärligt en helt ny människa av det.

(Mår bra för tillfället, om ni undrade).

Javisstja, var på konsert även förra fredagen. Kandels Kapell! Kletzmer! Så bra. Vi (jag var där med studentspelmanslaget) fick en workshop i Kletzmerdans efteråt. Kul kväll, kallas det.

Ha nu en kul söndagskväll!