Liv Strömquist och Clara Henry har gemensamt att de är två kvinnor som jag ser upp till. Att de är feminister. Att de utnyttjade sina sommarprat åt att prata om mens. Jag lyssnade på deras sommarprat och stöder det de sa, deras budskap. Vi behöver prata om mens. Jag lyssnade på deras sommarprat, sommaren 2013 respektive 2015, och mådde ganska kasst. Varför kommer jag till.

Nuförtiden har jag tydligen mens i över en vecka per gång och den är regelbunden. Min livmoder vill kanske hämnas, kompensera för alla uteblivna cykler. Jag ska förklara.

En menstruationscykel styrs av hormoner. Hormoner kräver energi. Energin kommer från maten vi äter. I årskurs fyra eller vad det var, tittade skolsköterskan på min tillväxtkurva och spådde att jag skulle växa om alla i min familj. Det hade i och för sig inte varit så svårt. Skolsyster trodde också att jag skulle få mens tidigt. Min kurva hade ungefär samma utseende som den som visar hur nivåerna av växthusgaser stiger i atmosfären. Sen hände något abrupt. Tyvärr inte för växthusgaserna. Och en ätstörning kombinerat med träningsmani medför mest negativa konsekvenser. Sedan elva-tolvårsåldern är min längd 159,5 cm och när läget var som värst vägde jag cirka tjugo kilo mindre än vad jag gör nu. Men långsamt, långsamt tog jag mig ur det, jag gick upp de där kilona, jag gjorde mig av med självhatet och merparten av hjärnspökena. Men mensen uteblev. Den sa Hej hur är läget i åttan, sen dröjde det uppemot ett år innan vi råkades igen, sen dröjde det ytterligare en massa månader. Det pågick så i några år. Varje gång någon pratade om eller ens nämnde ordet mens, var sedan mellanstadiet en påminnelse om att något var fel, att jag var onormal, att jag var sjuk. Givetvis sa jag aldrig det här till någon. Skammen var för stor. I början av tvåan på gymnasiet gick jag till ungdomsmottagningen för att kolla upp mig – och möttes av okunskap. En tiodagarskur med hormonpiller satte igång en blödning, jag fick i förväg ta blodprov för att mäta hormonnivåerna. Varför östrogenhalten var låg kunde de inte förklara. Då berättade jag också för dem om min tidigare ätstörning.

Först våren 2017 kom förklaringen, av en ren slump. Det var ingen läkarundersökning som hjälpte mig att pussla ihop symptomen, det var Facebook. Jag råkade se en konversationstråd där ordet Amenorré nämndes. Hade aldrig hört ordet tidigare. En googling och jag fick en uppenbarelse. Amenorré innebär frånvaro av mens och kan vara fysiologisk som vid graviditet eller hård fysisk träning. Jag klickade tillbaka till Facebook och scrollade ner i tråden. Snappade upp ett till nytt begrepp. Relativ energibrist. En ny googling och jag fick ont i magen. I konversationen fanns en länk till en podcast, Tyngre Träningssnack , där Anna Melin, PhD, forskare och dietist på SOK, intervjuas i avsnittet om fenomenet relativ energibrist. ”Den ganska okända termen används för att beskriva personer som redan är smala men ändå äter mindre energi än de borde vilket gör att deras kroppar börjar spara energi genom att minska på energiomsättningen samtidigt som flera processer i kroppen stängs ner eller minskar i effekt”. Fjorton minuter in i avsnittet pratar de om menstruationsrubbningar till följd av relativ energibrist och när jag fortsatte lyssna rätades fler och fler frågetecken ut. Jag lyssnade, magontet blandades med lättnad. Och frustration. Varför detta tabu och denna okunskap? Varför ska en behöva gå och vara orolig, känna sig onormal, skämmas, i flera år för att ingen pratar om utebliven mens och dess olika orsaker?

Det jag gjorde efter att ha lyssnat på avsnittet var att göra motsatsen till det tidningsrubrikerna säger åt oss: Äta mer kolhydrater. Mycket mer. Det gjorde susen.

Alltså är jag tacksam för att jag har mens och hallå, jag är ganska skonad från både mensvärk och PMS , jag kan liksom inte klaga.