Om jag avskydde trottoarkanter innan hatar jag dem till döden nu. Om jag hade ledsnat på restaurangjobb innan kan jag gärna tänka mig ett nu. Känns faktiskt orimligt, övermäktigt, absurt, att en enda person ska flänga runt i en klumpig bil till hundratals företag, villor och lägenheter för att dela ut post och paket och att detta flängande ska vara klart för dagen klockan två. Klockan två?! Det kan jag ju bara glömma, som det känns nu kommer jag inte bli klar förrän klockan sju, dagarna kommer bara handla om jobb, skynda, stressa, blåmärken, kasta i sig lunch, andas in dieselångor, ingen fritid, ingen tid för att vardagsfilosofera, nätterna kommer handla om mardrömmar, stressdrömmar. Men jag hör hur det låter, en bortskämd nittiotalist är jag, gnäller gör jag, borde istället hålla käften och vara nöjd, vara glad över att jag överhuvudtaget har ett jobb. Missförstå mig rätt – jag är glad. Tacksam, lättad och glad, och den klyschiga optimisten i mig påminner om att uppskatta de små sakerna, som rosorna vid brevlådorna, folk som säger tack, fina kollegor som är hjälpsamma. Den sprillans nya elbilen som jag förälskade mig i innan jag fick återgå till den gula dieselbilen utan ac. 

Länge leve helger, med läsning, skrivande, Vrinnevibacken, film, njuta. Länge leve sms, länge leve musiken musiken musiken, länge leve kärleken och det. 

Imorrn, usch påminn mig inte, imorrn är sista dagen jag får hjälp på utdelningsrundan, sen förväntar jag mig hemska dagar, följt av en underbar helg, en helg då jag kanske lär mig sjunga La vie en rose utantill.