Efter den heliga helgen var jag beslutsam, tänkte i min hastigt påklädda arbetsuniform att nu jävlar kör jag, jag har inget val och inget att klaga på. Det här var för en vecka sen. 

Tio-femton minuter in i utdelningsslingan går det hål. Ena framdäcket pyser. Det pyser ut luft för att jag är lite väl ivrig i min beslutsamhet, för att vissa trottoarkanter är lite väl vassa. 

Sen går det ändå bättre och bättre, för varje dag faktiskt, felkörningarna blir färre och minuterna innan jag kommer hem. Sen går det hål igen.

Ena foten har somnat under natten till fredag. Resten av den nyvakna kroppen förstår inte att en fot har somnat förrän jag brakar in i elementet med bakhuvudet före. Jag tänker att det där borde nån ha filmat. Tittar på min handflata som är röd och fattar först inte att det är blod. Ser i mitt huvud att mitt huvud är en skrumpen ballong som någon sticker hål på.

Sen bussen till ett hål.

Eller först till Brokind, som somliga kanske skulle kalla för en håla, även om jag inte skulle hålla med efter att ha tittat på anslagstavlan och gått en bit i naturreservatet i väntan på den vändande bussen, även om det inte är med vilje att hamna där, det är ett slags misstag, det är att inte veta vart man ska gå av för att komma till Blå lagunen som är ett hål i marken, ett vattenfyllt kalkhaltigt hål som inte är så värst blått då, på lördagen. Jag vet för vi kommer dit till slut.

Och det gör inget. Att det inte är så blått, att ingen har tagit med handdukar, att jag har fem arbetsveckor kvar,

att allt.