Rastlösheten försvann tillfälligt när jag återvände till Norrköping. Sen kom den igen, damp ner i mina händer, i mina ben, särskilt i mina ben, utan att knacka på. Tog bara ett senare tåg än mig hit. Får mig att scrolla fast det är hjärndött, hoppa fast hälen protesterar. Det var aldrig ett val: ensamhet eller rastlöshet. Det är bäggedera, både här och där. Både hemma och hemma. Snart kommer det leda till stordåd.

Snart har det gått ett år sen jag skrev om bl. a sagolik soppa, Frisk och fri, anpassningsbara öronproppar. Snart har jag betat av hela wwf:s artdatabas med mina akvarellpenslar. Snart ska jag redigera text igen. Snart börjar nästa delkurs.