Barndomens dagdrömmerier har börjat smyga sig på.

Då, när min ålder var ensiffrig, brukade jag klättra upp i en björk eller gunga på snurrgungan eller ligga i sängen och stirra upp i taket. Tänka på allt och inget. I en pod häromsistens nämndes ordet dagdrömma, och jag insåg förtjust att jag långsamt och omedvetet har återupptagit denna syssla. Visst återstår mycket innan jag kan bli en harmonisk människa, en som inte ständigt kritiserar sig själv, en som inte blir rastlös av inaktivitet, en som är nöjd som det är. Men när jag minst anar det står jag och dagdrömmer.

Oftast sker det visserligen när jag halvligger i sängen, just som jag ska läsa i en roman eller släcka lampan. Jag välkomnar det i vilket fall. Tänker att det är ett tecken på att mitt mående är påväg åt rätt håll.

Det är ju återhämtning, att ”göra inget”, trygghet och känslan av samvaro som gör att vi mår bra. Som ger energi till att göra allt vi vill göra, som ger oss strategier för att bemöta oro och ångest. Just samvaro är förstås svårare att känna nu. Svårare, men inte omöjligt. Faktum är att det ibland räcker att tänka på människor jag tycker om, höra och se dem i mitt huvud.

Härom kvällen upptogs dagdrömmarna av dem, människorna vars röster jag älskar, kragar jag vill lukta på, axlar jag vill hålla om, fingrar jag vill höra spela musik. Jag halvlåg i sängen med en stängd bok och en leende mun.