Så har jag kämpat mig igenom Strindbergs Röda rummet. Nej, det var ingen som tvingade mig. Det var jag som efter ännu en hjärndöd sida text tänkte att snart, snart kanske jag blir engagerad. 

Vissa små guldkorn fanns det, vissa träffande och vackra formuleringar. Var tjugonde sida eller så. Annat var det med boken dessförinnan. Juloratoriet. Jag fick den av en mycket fin person och kunde inte få nog. Av varken Tunström eller honom. 

Synd bara att det inte var ömsesidigt. 

Här är en annan mycket fin person, vars musik jag inte får nog av. Gomorron Freddie, brukar jag säga när jag stängt av alarmet.