Det har gått drygt ett år sen jag fick ont i hälen. Tack vare en sjukgymnast vet jag nu att det inte alls är hälsporre utan utslitna hälkuddar. Med hjälp av tejpning och en långsamt successiv ökning av löpdistansen, är tanken att jag så småningom ska kunna springa som vanligt igen. Hittills har jag kommit upp till ca 3 km (med tejpad häl och undvikande av längre promenader). 

Som vanligt förresten. 

Jag tror inte att ”som vanligt” är något att eftersträva. Inte med tanke på att ”som vanligt” har lett till ganska många skador de senaste tio åren. 

Eller är det bara otur?

Delvis är det nog otur. Delvis är det nog min oförståelse av ordet lagom. 

Jag kallar mig frisk sen ganska många år. Jag kallar mig frisk men kan fortfarande inte avgöra när jag ska vila eller köra på. Jag kallar mig frisk men det händer fortfarande att jag ibland rör på mig av fel anledning. Precis som att mina normala hunger- och mättnadskänslor fortfarande är en aning fördärvade. 

Jag är frisk men inte fri. 

Har väl tänkt sen jag blev frisk att jag får vara tacksam nu. Har väl inte vågat hoppats att det är möjligt att må ännu bättre.

Ändå har det blivit bättre. För varje år har jag mått bättre. Möjligen med undantag för 2020 då, samvaron med människor är ju en viktig faktor. Det är i samvaron som jag bland annat ser vem jag vill vara. 

Jag vill vara fri.