Trädgårdar och grönområden var översållade med vårblommor, vi satt vid Moa Martinsson-statyn ute på koppartorget jag och min gamla basgrupp, vårens första picnic, jag såg vårens första geting, det var vårens första laborationer, vårens första fysiska träff, sen slutet av oktober eller nåt hade vi bara sett varandra på skärmar. Solen bländade och värmde, jag var preppad med solglajor och en trenchcoat som jag inte kunde bestämma mig för om den skulle vara öppen eller stängd.

Sen kom jag till Värmland.

Ack Värmeland, Värme-land, var är värmen du sköna?

Från nordväst river vinden, från himlen dansar snön, från gräset knoppar ingenting. Inte ens på Kummelön, hyperitmarken. Jag lånar pappas snabba cykel, mammas tjocka vantar, cyklar över olika jordmåner, genom olika byar, genom samma väder. Blir så väldigt trött av kylan. Trött och stel, men glad över tystnaden, den kom över mig i torsdags när jag kröp ner i sängen som väntat på mig sen i julas. Inga bilar, inga spårvagnar, inga ekande steg i något trapphus. Bara kompakt tystnad.

Nja. Kompakt är den inte, när en vant sig hörs det andra: fågelkvittret, vinden, klockans tickande. Ibland en skällande hund, en galande tupp. Jag kommer på mig själv med att tänka: det är ju såhär det ska va. Och nästa morgon svär jag över vinden som nyss susat så hemtrevligt.