Jag är hellre ensam än sårad.

Att vara välkommen men inte självklar i olika kompisgäng är en konsekvens av att ha vänner på spridda håll och kanter. Oftast stör det mig inte, men vid högtider och evenemang kan det vara jobbigt eftersom de flesta då vill umgås i sitt gäng alternativt sin släkt. För att jag då inte ska bli ensam krävs det att jag frågar någon om jag får hänga på och eftersom jag mer än en gång har mötts av ignorans och flackande blickar när frågan har ställts, föredrar jag att inte fråga alls.

Jag är hellre ensam än sårad.

Skulle jag ändå våga fråga och få positiv respons, försvinner aldrig känslan av att de som bjuder mig gör det endast för att vara snälla. Då är ett annat alternativ att jag själv bjuder hem folk, men risken för att ingen vill komma har gjort att jag undviker även det.

Jag är hellre ensam än sårad.