Min moster Karin som driver Kraft Kulturproduktion frågade mig varför jag läser. Läs gärna mitt svar om ni är nyfikna!

Jag tänkte också passa på att dela med mig av en novell jag har skrivit.

Duvan

På några få sekunder hinner jag ana dig i periferin, anta att det bara är inbillning – och i nästa stund få mitt antagande motbevisat.

Avståndet mellan oss minskar och jag förväntar mig att du i vilket ögonblick som helst ska sträcka på halsen och gå åt sidan på det där lustiga viset som duvor gör, med huvudet som liksom diggar med i varje steg.

 

Vilket ögonblick som helst.

 

På ytterligare några få sekunder hinner jag inse att något inte stämmer och upptäcka vad detta något är.

Du har ingen hals.

Du har faktiskt INGEN HALS.

Du kan inte gå åt sidan på en duvas vis om du inte har en hals.

Jag saktar in stegen. Stannar. Glor.

Du måste hata mig.

I min önskevärld transformeras omgivningen till en skog. Marken under oss är mjuk och täckt av blåbärsris, mossa och förmultnande växtdelar. Ovanför oss sträcker sig vajande tallar och granar mot en blå himmel. Du är en skogsduva. Halslös, men jag ska rädda dig.

Jag väger alternativen. Förra sommaren stampade pappa ihjäl en liten svala som hade legat halvdöd i flera timmar utanför ett ålderdomshem efter att ha flugit in i fönstret. Ingen av personalen hade ingripit, men de tyckte så synd om fågeln och bad pappa avsluta lidandet när han var där på besök. Men det var en liten svala. Duvor är större.

Så jag väcker mina ben ur sitt frysta tillstånd och får dem att springa. Skogen blir fartstreck och snart står jag flåsande hemma i hallen och smutsar ner ett nystädat golv. Jag ropar och går igenom alla rum men ingen svarar. Pappas mobil ligger på köksbordet och pappa kan vara var som helst. Dags för plan B.

Grannen i det röda huset ser förvånad ut när hon öppnar dörren. När jag framför mitt ärende förstärks förvåningen. En tyst paus, sedan:

”Den blir ändå tagen av något rovdjur, tänk inte mer på det du”.

Jag bara står och stirrar tomt på henne. Sedan springer jag därifrån.

Påväg till grannen i det gula huset börjar tvivlet växa. Kommer jag bli oförstådd igen? Borde jag inte göra det här? Men innan jag hinner ångra mig har jag knackat på dörren.

”Jag var faktiskt påväg ut”, säger han som öppnar.

Vi går med beslutsamma steg tillbaka till dig. Han med geväret över axeln, jag med spade och en pappkartong.

”Fint väder det var idag”, konstaterar han. Mitt jakande är sammanbitet.

Först tror jag att ett rovdjur redan har tagit dig för vi ser dig inte. Men när min fot hänger i luften i ett steg är du plötsligt under den. Steget ändrar riktning i sista stund. Darrande vänder jag mig om och pekar. Backar undan och väntar på smällen. Tvingar mig att se dig dö.

Vi letar upp en lämplig plats vid en sten. Han gräver snabbt och djupt. Försiktigt lägger vi dig i pappkartongen som vi sedan stänger och sänker ner i gropen. Med händer och fötter täcker vi hålet åter med jord och jämnar till ytan. Överst lägger jag en bukett med vilda blommor. Tyst betraktar vi din grav och lyssnar på fågelsången. De sjunger för att hedra dig.

I verkligheten står jag fortfarande och glor på dig, omgivningen är trottoarer, hus och bilar och du är en stadsduva. Levande, ovan jord, men halslös. Hur kom du ens hit?

Den enda rörelse du förmår dig till är att sakta vagga från sida till sida, med det lilla duvhuvudet ensamt ovanför vattenytan av en sjö till fjäderdräkt. En stadsduva utan hals har ingen annan framtid än plåga och död. Ett enda skott behövs för att befria dig, men i staden bär man inte vapen. I staden bär ingen ansvaret, för i mängden råder pluralistisk ignorans. Flera personer går förbi oss. De kommer väldigt nära innan de upptäcker dig. Några trampar nästan på dig. Några stannar till, stirrar fascinerat…

Och går vidare.

En hopplös suck. En flackande blick. En motvillig rotation av min kropp. Efter vad som känns som en mycket lång tid, gör jag som alla andra.

Dina svarta ögon bränner i ryggen.