En fin grej med dagböcker, bloggar, fotografier och annan dokumentation är att de fungerar som tidskapslar. Man kan läsa en gammal anteckning och minnas hur det var, känslorna, tankarna, då när den skrevs. Tiden mellan då och nu gör att man kan se på minnena med andra perspektiv. Förlåtande, glada, sorgsna, bittra, mogna perspektiv, beroende på var man är nu.
Läste den här bloggens inlägg från sommaren 2021. Blev uppmuntrad av språket, formuleringarna, vemodig och tacksam av minnena.
Läste dagboksanteckningar som är ca ett år gamla och skrockade för mig själv.
”…Bra värderingar och lätt att prata med, ja vi hade bra snack, bra känsla, synd bara att den tonades ner när han ville hångla. Varför måste de vara så på, killar? Jag blir ju avtänd direkt av det rättframma, kanske borde säga det det första jag gör när jag träffar någon, lämna över en lista med hållpunkter: var avvaktande, känn in, om jag verkar bekväm och stämningen tillåter efter några timmar FÖRMODLIGEN MINST FEM TIMMAR I STRÄCK ELLER ALDRIG så kan du pröva att närma dig försiktigt. En arm som vill vara över min axel men inte vågar, till exempel (jag lovar, jag kommer märka det). Råka nudda min arm eller axel. Om jag då lutar mig mot dig eller själv råkar nudda dig, ja då bådar det KANSKE gott. Låt mig ta initiativet. Jag upprepar: låt mig ta initiativet”.
När jag tittar på bilder och texter från januari 2023 kommer jag minnas lättnaden i att två svåra tråkiga ångestframkallande kurser är slut. Förväntan inför examensarbete, låtmakeri, födelsedag, sommaren. Skräckblandad glädje inför den ovissa hösten. Hur jag var tillfredsställd men samtidigt fortsatt törstig på bekräftelse av olika sort. Slutade aldrig förvånas över att folk ville ha mig och skämdes inte över att det gjorde mig glad.
Sydde ju också en förtjusande outfit av begagnat tyg med en lånad symaskin.
Såg en hemsk, fin, smart och rolig film.
Knaprade piller mot järnbrist och heavy flow, snöt näsan pga snor-flow.
Brunchade med min Hilda.
Umgicks med folk och fick skavsår i Stockholm.