När det pågår lite för många grejer samtidigt och jag har dåligt samvete över att inte vara tillräckligt engagerad i skolan, inte vara tillräckligt aktiv aktivist, dåligt samvete över att ha fått en unge att gråta, när varje dag följer ett strikt schema för annars hinner jag inte med, när ekonomisk oro finns fast den inte är befogad, när jag i brådskan till ett möte snubblar faller och landar med knäna och höften på asfalten, när jag saknar personer, längtar så efter dem, när soltimmarna blir färre. 

När allt det händer samtidigt. 

Jag lyssnar på två låtar av Moonica Mac. Lyssna går nätt och jämt, det är när jag öppnar munnen och ska sjunga med som rösten spricker, ögonen svämmar över. Ju mer jag försöker desto mer sprickor, det är som att öppna en kran.

En del av mig skrattar lite åt det. En annan del säger nej, jag måste ta mig själv på allvar. Delarna försonas i tanken: kanske bra att jag ramlade så att jag knappt kan gå. Det tvingar mig att ta det lite lugnt va.