För exakt en vecka sen var solen i ögonen och varma sockor i skorna. Det var klart och kallt och cop26-uppror. Trots upprorets orsak hade jag väldigt trevligt. Folk säger hej och ler, vill prata med en, mackor delas ut, en känner sig liksom trygg. Samma sak i hörsalsparken på fredagar, vi står med plakat och fryser men vi står också och småpratar, stiftar bekantskap, vore det inte för plakaten och flygbladen hade förbipasserande bara sett några människor stå och utomhus-mingla. Samma sak på videomötena, det som tas upp i dagordningen frigör kreativitet och visar att det händer saker.

Så jag menar. Demonstrationer och strejker och möten och sånt rekommenderas. Ångesten inför framtiden blir lite mer hanterbar när vi är flera som delar den. Hoppet om kollektivets kraft blir lite mer levande.