Om jag cyklar på en väg och en bil saktar in och stannar vid mig är min första tanke att det är någon obehaglig typ. Om personen eller personerna inne i bilen sedan gestikulerar kraftigt, tänker jag att de är vilsna turister. Så jag stannar. Väntar på att en bildörr eller ett fönster ska öppnas. Till saken hör att just det här hände mig igår när jag cyklade hem från jobbet då tankarna som cirkulerade i huvudet ungefär var ”hem” och ”mat”.

Jag står stilla i någon sekund innan min tröga hjärna uppfattar en rörelse till höger. Jag vrider huvudet ditåt och får se en älgko med två kalvar stå på gärdet cirka tio meter från vägen. Naturligtvis har jag skrämt dem med mitt hetsiga trampande och min fladdriga klänning så de ”älgar” bortåt och jag bannar mig själv. Men bortåt visar sig vara åt det håll jag är påväg så jag börjar försiktigt cykla igen. När älgtrion är 20-30 meter framför mig bestämmer de sig för att korsa vägen. Min närvaro får dem dock att stanna mitt på körfältet och i några sekunder står vi stilla och glor på varandra. I ett ögonblick undrar jag om jag borde bli rädd men knappt har jag undrat när de plötsligt återupptar sin promenad. Precis då kommer såklart en bil och i ännu ett ögonblick undrar jag om jag ska få bevittna en viltolycka. Inte heller nu behöver jag undra länge. Bilen stannar i tid. De tre älgarna travar oskadda över, in mellan träden på andra sidan. Bilen och jag blir andäktigt ståendes.

John Bauer <3