Det är en stor dag idag. 

Ännu en gång har jag tagit mig igenom det där gamla romanmanuset, från början till slut, det har ännu en gång skett med nöd och med lust. Tänk om jag hade vetat för två år sen att nä, manuset är långt ifrån klart, du kommer redigera flera gånger till. Du kommer låta texten vila däremellan, du kommer ta emot respons och upptäcka luckor som behöver fyllas. Utbuktningar som behöver jämnas till. 

Jag kanske fortfarande är långtifrån klar. Om åtta veckor när jag ska läsa igenom allt kanske jag finner att texten inte står sig.

Det är ändå en stor dag idag. Jag kan ju inte låta bli att känna mig lite nöjd över att ha tagit mig allt, tagit bort, lagt till, förfinat. Om jag pallade hela skiten måste väl den innehålla något av värde? Annars hade jag väl tröttnat och gett upp?

Har ju förresten varit sjuk och är fortfarande, nästan tre veckor senare, inte helt frisk, jävla kuksommar, har knappt orkat nånting fram tills för nån vecka sen när jag började skriva, och som jag har skrivit, finns inte så många andra tillåtna aktiviteter när kroppen behöver vila. Jo en grej, apropå att stå sig. Svt play har gjort Skam tillgänglig igen. Jag var lite orolig att jag inte skulle uppskatta serien lika mycket som första gången jag såg den. Oron var, till mitt nöje och till min lättnad, inte berättigad. 

Har ju förresten införskaffat ett par kepsar. Tycker inte riktigt att jag klär i denna tidig-Beatle-mods-frisyr som har utvecklat sig på mitt huvud men keps, det diggar jag. Och tåg, på vilka fotoögonblicken ägde rum.