I helgen märks det liksom inte, helg är ändå helg, just denna helg blev det till exempel skålande med äppelmust, korv med bröd deluxe, kolla på glasblåsartävling, snooza, chokladpuffar i chokladmjölk, bära tweedkavaj, gå genom Linköpings Trädgårdsförening.

Det märks inte att det är slut med bilar, sparkcyklar, stolpar och trottoarkanter som är i vägen, slut med prassliga reklamblaskor, slut med brevlådor som inte vill öppnas, slut med brevlådor som inte vill stängas, slut med brevlådor som är för små, slut med brevlådor som inte syns, slut med kinkig bil, slut med klumpig bil, slut med brutna trafikregler, slut med Lilla My-frisyr, slut med spring i trappor, slut med för stora byxor, slut med felsorterad post, slut med kom i håg-noteringar på handryggen, slut med gummisnoddar runt handleden, slut med lunch på macken, slut med nycklar som inte passar, slut med småprat med han vid Systemet, slut med småprat med kollegor. 

Nu är det måndag, måndag är ändå måndag, verkligheten gör sig påmind som nyp i armen: i morse åts frukosten sittandes, klockan tio satt jag inte i en gul bil, klockan elva snubblade jag över en leksaksbil, klockan två var jag inte helt slut. Nästa vecka kommer lönen – lättnaden, börjar skolan – plugget.

De ger små lyckorus de där nypen.