I fredags tog jag del av Kata Nyléns gratisföreläsning om klimatpsykologi. Vi var 20 pers i zoom-mötet men borde ha varit 20 miljoner kan jag tycka! Det starkaste budskapet som jag tog med mig är inte särskilt mindblowing, men kanske därför lätt att glömma bort: Det är det kollektiva agerandet som gör skillnad. Vi kan göra individuella livsstilsförändringar som minimerar ens egna ekologiska fotavtryck men för att vända utsläppssiffrorna krävs lagändringar, som kommer till stånd om beslutsfattare litar på att folket stöder besluten. Vilket vi visar att vi gör genom aktivism, att demonstrera, skriva insändare, ställa krav, vara högljudda och bråkiga. 

 Kollektivt agerande skänker också meningsfullhet och hopp som kan lindra klimatångesten. Att skjuta bort tankarna, att försvara en flygresa med att man kör elbil, såna saker funkar kanske kortvarigt. För långvarig lindring är det dock bara kollektiv handling som hjälper. 

Budskapet blev som ett tema hela helgen. Jag har snöat in mig i textilindustrins historia, lånat en bok där fem textilarbeterskor från Norrköping berättar om sina liv. Passande nog hölls det i lördags en dramatiserad stadsvandring om textilindustrin och kvinnorna som arbetade där. Läsningen och vandringen ger ju lite perspektiv. Gör mig lite mera ödmjuk, lite mera tacksam över att leva nu och inte då. Jag menar. Allt damm, fukt och buller. Det tunga arbetet och den låga lönen, den knapra kosten och de små järnspiselrummen. Skaderisken och de dyrbara badtillfällena. Männens makt, männens alkoholism. Alla dessa kvinnor, allt deras slit, det är tack vare dem, att de så småningom vågade organisera sig och göra motstånd, riskera att bli (och i många fall bli) utan försörjning, som vi ändå har det så bra som vi har det. Vi behöver påminnas om det, i form av brandtal och slogans ja, men framförallt genom personliga berättelser. 

Det gamla fängelset som jag cyklar förbi typ varje dag, därinne spanns det garn av arbetslösa kvinnor och barn. Under asfalten och gräsmattan intill ligger många av dem begravda. Jag cyklar förbi och skäms över mina privilegier.