Detta med att inte träffa folk kan tyckas praktiskt när en är stressad, har tusen saker att göra, deadlines att hålla. Detta med att inte träffa folk kan tyckas nyttigt för huvudet: varsågod, en massa tid med dina egna tankar. Detta med att inte träffa folk är ganska trist i längden.

I takt med himlen skymmer det inuti.

Gör jag nåt åt det då? Nä.

Skriva är en bra grej, och att prata i telefon, som medicin, men har jag skrivit, mer än det obligatoriska i skolan, har jag pratat, mer än på zoom-möten?

Knappt.

Andra har löst saken åt mig: Ida och kattungarna, och min kära familj, bland annat. (Bilden av mig och min kusin hittade jag på mitt familje-besök). I helgen satte päronen upp taklampor åt mig så att jag slipper famla till badrumslampan när jag kommer in i en beckmörk hall och närmsta grannen lånade ut verktyg. (Pappa om betongtak: ”det är ett jävla dret. Fyfan”)

Mina hjältar.