Detta foto togs 18 december. Då var jag ovetande om att favoritsjalen jag knutit som ett hårband skulle försvinna inom några dagar.

En simpel sjal är väl inget att bli ledsen över.

Jo.

Någonstans mellan Daglösvägen och Kopparvägen tappade jag den, troligtvis närmare den senare kanske till och med på gatunumret som var min destination. Skulle vara smidig och ta av ytterkläderna i farten, uppför trapporna. Det var inte förrän nästa morgon när jag gick därifrån som jag upptäckte förlusten. Letade lite på vägen medan jag gick utan att hitta den. Letade lite efter en ny i butiker men ingen dög. Kände mig fånig.

En simpel sjal är väl inget att bli ledsen över.

I tisdags gick jag uppför de där trapporna igen. I mitt huvud var jag som vanligt flera steg framåt, imorrn var det första dagen på ett nytt jobb och på kvällen ett gig och jag skulle ta fram min klänning och öva och måla klart, får inte stanna för länge måste sova ordentligt och inte glömma att skriva till en kontaktperson och där.

Där. Översta våningen, på gallret där trapporna slutar.

Hängde sjalen.

Jag luktade på den. Kände inget. Hel och ren. Min.

Jag ville jubla.

”Vilka bra grannar du har”, sa jag till Felix och kramade honom och sjalen hårt. Vill behålla båda tills jag dör.

Det blev onsdag, kollegorna på Geschwornergården visade sig vara skittrevliga och Fritz, Arvid och jag gjorde oss välförtjänta av gaget för kvällens spelning.

Det är liksom för mycket bra som händer, är det imorrn det vänder?