När jag är i en publik på en konsert med ett band, koncentrerar jag mig inte på en av musikerna (såvida hen inte har solo förstås), utan på helheten. När jag själv spelar i band blir jag inte sur om någon av de andra spelar någon ton fel här och där, snarare märker jag det inte ens. Det vore rimligt av mig att anta att andra också tänkte såhär. Men under vissa spelningar då jag står på scenen, exempelvis på Folkmusiknatta i lördags, visar det sig hur egocentrisk jag kan vara. Jag får för mig att publiken tänker ”vad gör hon där?” och till mina bandkompisar tänker jag förlåt förlåt förlåt. Som tur är håller jag käft om mina tankar, ingen vill väl vara med någon som hela tiden ursäktar sig och klankar ner på sig själv. Och får jag höra en inspelning av konserten efteråt brukar det oftast visa sig att mina små missar knappt märktes.

Det är nervositeten som är boven. Nervositeten, om den kommer, kommer medan jag spelar vilket är ganska opraktiskt. Nervositeten tar inte hänsyn till hur mycket jag har övat. Den påverkas bland annat av känslomässig instabilitet, om en särskild person sitter i publiken, dagsform. Sånt kanske jag inte kan göra något åt. Vad jag tror mig kunna göra något åt är nervositetens tidpunkt. Tidigarelägga den. Hur vet jag inte än, så tips mottages tacksamt.