(…) Åt soppa och kollade på Ätstört. Ida är ju jag. Bara att det verkar som att hon var sjuk längre än jag, eller så har jag förträngt hur sjuk jag var. Men som jag minns det var det (om än inte i början så iallafall ganska tidigt) alltid en del av mig som var medveten om att det jag gjorde var fel, även om sjukdomen var starkare. Var iallfall skönt att få bekräftat att jag var deprimerad. Jag funderar på det där. Varför är det skönt att få bekräftat att jag var deprimerad? Tror det handlar om att (jag tror att) folk vet mer om depressioner, hur allvarligt det är, medan det finns stora kunskapsluckor och förutfattade meningar om ätstörningar. Ät för fan-mentalitet typ. Som att depressioner har ”högre status”.

Var iallafall också ett sammanträffande att Ida i avsnittet var skadad (som jag) och därför inte kunde springa (som jag) och det var skönt att veta att jag tagit mig någon vart. Alltså att jag accepterar läget utan ångest. Okej, inte helt utan ångest. Men jag accepterar också känslan. Låter den vara där, märker att det inte är så farligt. Är tacksam över hur fantastisk kroppen är som läker så snabbt. Oj, nu började jag nästan gråta. Haha.

Ej från dagbok: Ätstört finns på svt play. Se den om ni inte redan gjort det.