För ett år sen skålade jag för Moonica Mac och såg fram emot en skrivarhelg i Göteborg. Jag var inneboende i Hageby, ovan ljudet av spårvagn, ovan den nya vardagen. Skolan hade redan börjat. I år börjar skolan imorrn och det är ganska skönt att den inte är något helt nytt och främmande.

För ungefär en månad sen tog min treårsdagbok slut. Det var en studentpresent från en av min systers närmsta vänner och det blev presenten som jag med tiden uppskattade allra mest. Men för ungefär en månad sen hade jag plötsligt ingenting att skriva i.

Plågsamt är kanhända en överdrift. Men märkligt kändes det. Tomt och snopet. Under tiden, det handlar om några dar, låg datorn mitt framför mig som ett utropstecken. Jag använde den, skrev tusentals ord men inga om hur dagen hade varit. Detta varade alltså i några dar, det krävdes tydligen för att jag skulle öppna ett nytt dokument och döpa det till Dagbok. Sen det dokumentet började växa har den där tomma snopna känslan försvunnit.

Årets alla dagar kommer därmed fortsätta dokumenteras. Pjuh. När dagarna är slut scrollar jag upp till första sidan, 20 juli om jag inte missminner mig, skriver nytt årtal, i en ny färg. Sådan är planen. Jag ska dokumentera, läsa och minnas. År efter år.