Så mycket grejer jag har fått på sistone. Läsupplevelser och manlig bekräftelse, kläder och fortsatt mycket att göra. Häromveckan kände jag mig som ett barn på julafton när jag fick hem en stor jävla kartong med varor från Renée Voltaire, varor som jag vunnit i en tävling i samarbete med wwf. Vunnit en tävling?! Jag?!

I helgen fick jag familjebesök och wokpanna och musikpengar och porträtt och Norrköpings konstmuseum och Gull-Olles ölbar och Skrymslet under trappan och Löfsta slott. Ja de ville fira min födelsedag i förväg, det kunde jag ju inte säga emot. Wokpannan i gjutjärn har förstås redan invigts av wokmästarinnan själv. Brorsan hade fått veta att jag har smakat suröl och GILLAT det så han passade på att bjuda mig på mer, hans plan är att successivt öka beskan så att jag lär mig gilla lager och ipa. Jag betvivlar att det kommer lyckas. Men det var en himla trevlig helg.

Någon gång strax innan årsskiftet fick jag responsen som fick mig att fatta. Imorrn för ett år sen skickade jag iväg mitt romanmanus till förlag för första gången. Jag började så smått med ett nytt projekt i väntan på svar och när svaren väl kom var de ju inte så utförliga. Tack, men nej tack, lycka till! Mer utförlig respons hade jag däremot fått från andra håll, bland annat från skrivarkursen på Kvinnofolkhögskolan. Men det krävdes tydligen tid, fler refuseringar, distraktion, frustration – och en slutgiltig helhetsbedömning från ytterligare en part – innan jag verkligen kunde ta in responsen, förstå den, se på manuset med nya, fräscha, kritiska ögon. Vänta inte för länge, är råden från flera skrivhandböcker och författare, men i mitt fall var det väntan som behövdes. Nu läser, granskar, ifrågasätter och redigerar jag lite i taget. Noggrant och lustfyllt. Det får ta den tid det tar.