Blir alltid lite tomt när det där som tog upp många av dygnets timmar en period plötsligt är över. Som att komma hem från ett läger, som att läsa ut en uppslukande bok, flytta, få sommarlov. Som att ha repat inför, planerat inför och genomfört en konsert. Det är en sorts sorg.

I varje läger, uppslukande bok, plats, skola, projekt, konsert, finns ju människor som jag har kommit att tycka väldigt mycket om. Vi har övat och arrat och spelat och repat och slitit och skrattat och burit och bakat och pratat och stampat och skrattat och övat. Vi har varit med varandra i en bubbla som nu spricker, vad ska hända nu, vem är jag? Jo det känns faktiskt lite så.

Sen de fina reaktionerna, ja de värmer, vill skicka en massa pussar och kramar till er som skriver dem. Vill skicka er innerligheten, som är namnet på sista låten innan extranummerna, och tacksamhet.

Tack <3