Klockan 23 nånting den nionde september lämnade jag boendet i Dublin och gick till färjan. En tvåtimmarspromenad. En månskenspromenad, hela vägen längs floden Liffey tills vägen tar slut, industriområde tar vid. I en av byggnaderna jag passerade pågick en pingismatch mellan några varselklädda snubbar.

Min airbnb-värd Paul cyklade ikapp när några hundra meter återstod till incheckningslokalen. Han hade fått för sig att han skulle till London för att se, sa han, hur staden var efter hennes död. Bra för mig, bara att följa efter en som åkt en del färja och tåg mellan Dublin och London i sina dar. Slippa stressen i att undra vart ska jag gå, när, hur.

Köln

London hann jag inte se mycket av. Gick några gator upp och ner, handlade käk på Tesco och köade vid passkontroll. Många timmar på ett tåg, byte i Bryssel, många timmar till. Många timmar, lite sömn. Mellanlandade i Köln och kom fram till hostellet i Berlin vid 01 nånting den elfte. Sovmorgon eller inte, sova ut eller maxa Berlin, jag kunde inte bestämma mig. Rumskompisen löste det åt mig genom sitt genomträngande alarm vid 07-snåret.

Behöver du kläder? Behöver du möbler? Smycken? Persiska mattor? Köp dem en söndag i Berlin.  Sista dagen i veckan fylls flera parker med långa rader av stånd och bord, människor, språk, pre-älskade saker och ting. Där finnes allt du behöver, för priser mycket lägre än på loppisar i Sverige. Medan många svenskar stod och köade i vallokaler stod jag på Arkonaplaz och bläddrade bland kappor och paljettblusar (förtidsröstade naturligtvis). Och varför nöja sig med en marknad när man har hela dan på sig.

Utöver loppis: en hel del U-Bahn åkte jag, en hel del steg gick jag. Kartläsning. Gesundbrunnen, East side Gallery, Kreuzberg, Neukölln, de två sistnämnda områdena var min melodi. En massa hippa restauranger, en massa hippa människor, jag tänkte där kan jag tänka mig att äta, eller där, eller där. Men jag skulle till Klunkerkranich, takbaren som jag blivit tipsad om. Blev lite misstänksam när gatan sakta men säkert blev mindre hipp. Kartan ville att jag skulle in i en ful byggnad bakom ett vägarbete. Upp i en hiss och hamna i ett parkeringshus.

Jodå, jag hade gått rätt. Hörde musiken och gick närmare. Hamnade här:

 

Utsikten, livemusiken, estetiken. Bandet var en fenomenal blandning av soul, pop, folk, jazz, jag vet inte allt. Mådde bra där uppe på taket. Samma sköna atmosfär som på Bakgården (om än inte lika god mat, Bakgården är svårslagen på den punkten). Klunkerkranich blev sista anhalten innan sista tåget, man ska ju sluta på topp, denna gång i dubbel bemärkelse.

Kan intyga att Snälltåget har väldigt snäll personal och att sociala medier har fördelen att man kan hålla kontakten med nyfunna vänner även om många mil skiljer åt.