Jag har en svullen fot. Sedan 24 april har den varit svullen och det suger. Likt de flesta gånger jag har någon fysisk åkomma, har det troligen med löpning att göra. Nån slags överbelastning. Att jag knöt skorna för hårt. Kanske. Det märkliga är att det inte gör ont. Jag kan springa om jag vill och det vill jag, det vill jag som fan, men läkaren och hon från idrottsskadeenheten och mamma avrådde mig från det. Håll foten i högläge, är uppmaningen. Använd stödstrumpa. Vifta på tårna men spring inte. 

Det stör mig att en svullen fot stör mig så mycket. Önskar att jag kunde acceptera faktum utan ångest, utan nedstämdhet, utan känslan av misslyckande. 

Det ska sägas att jag blir bättre på’t. Tack vare att jag skadar mig minst nån gång per år får jag ju tillfällen att öva. I sällskap med fler än mig själv är det lättare. 

Här, på den föredetta uteserveringen av ett glasscafé, invid en hårt trafikerad gata men ändå som i en egen bubbla, ska vi odla. Umgås. Ha picknick. Ha konserter kanske? Redan har blommor planterats, utemöbler ställts fram. För är det nåt som behövs invid men ändå skyddat från hårt trafikerade gator, är det just det: grönområden att umgås på, inunder gamla träd. Inte höghus.