Det var en gång en katt som hette Snurre. Han var grårandig, charmig och klok och bodde granne med mig. Snurre och hans rödrandiga brorsa Truls konkurrerade om uppmärksamheten med två hundar vilket var lite tröttsamt så de sökte sig ofta till grannarna. Truls gick till Siv ett hus norrut, Snurre gick ett hus söderut, till min familj. Det gladde framförallt mig och pappa. Till en början umgicks Snurre med oss i trädgården. Jag kunde sitta i sandlådan och när jag vände mig om var han plötsligt där. Om jag lade mig på rygg på gräsmattan brukade han kura ihop sig på min mage och spinna. Han älskade närhet och njöt av att få sträcka ut sig i mitt knä, buffa med nosen mot mina vader, bli kliad bakom öronen. Att sitta på någons axel var en angenäm tillvaro. Han klättrade på mina kläder för att komma upp, och där satt han sen och spann med morrhåren kittlande mot min kind. Vi var bästisar.
Ganska snart lät vi Snurre komma in i huset. Han gjorde sig snabbt hemmastadd. Favoritplatsen blev fönsterbrädan i vardagsrummet. I värmen från elementet under kunde han ligga och halvslumra eller sitta och spana ut med öronen klippande. Även soffan och våra sängar var uppskattade. När jag skulle sova brukade jag lämna dörren på glänt så att han kunde hoppa upp och lägga sig. Ett antal gånger vaknade jag med ett ryck av att han dunsade ner vid mina fötter eller av att han försökte öppna dörren om jag varit glömsk och stängt den.
Pappa köpte kattmat på burk och när jag skulle mata Snurre vände jag bort huvudet i försök att slippa lukten, samtidigt som jag skulle pricka maten i skålen och fösa undan Snurres glupska gap. Ofta slutade det med att det låg kattmat lite överallt.
Snurre var motsatsen till blyg. Träffade han nya människor var han snart hos dem och ville bli klappad. Helst ville han sitta i deras knä. Till och med mormor, som annars inte gillade katter, tillät honom. När jag kom hem från skolan mötte han mig ofta på grusgången med svansen i vädret och oavsett hur dagen varit innan fick han mig alltid på gott humör. Medan jag fumlade med nyckeln strök han sig mot mina ben eller jamade otåligt. Han var pratglad och alltid sällskapssjuk. En gång när familjen satt och tittade på TV var han utanför och kände sig ensam så han ställde sig nedanför fönstret, tog sats och hoppade så att vi skulle märka honom. Det hjälpte. Snurre fick jämt som han ville.
I början av 2013 blev Snurre sjuk. Det märktes genom att han fick allt sämre aptit och magrade. Tillslut vägrade han att äta även när jag bokstavligen höll ner hans huvud vid matskålen. Det stank ur hans mun. Snurre fick iallafall uppleva en sista vårens första dag. Veckorna innan hade han knappt orkat göra någonting och jag hade knappt vågat lyfta upp honom för det kändes som att han skulle gå sönder. Men den dagen var vi ute bland kvittrande fåglar och knoppande blommor och han klättrade upp på min axel som den vanliga, pigga Snurre och jag grät.
Den sjätte april 2013 dog han, 15 år gammal men alltid älskad.
