Nu tar vi lov, sa vi igår efter rapport-redigerandet. Min basgrupp, Basgrupp H heter vi fast vi borde heta Basgrupp Bäst. Resten av kursarna verkar generellt vara glada åt att splittra och byta grupper till våren. Vi bävar.

God jul, sa vi, klickade på avsluta-knappen och försvann från varandras skärmar, kände oss nöjda med vårt jobb, som är en nästan färdig rapport baserad på litteraturstudier om biodiesel och HVO100. Fördelar, nackdelar, hur vetenskap, makt och politik förhåller sig till frågan och hur olika aktörers intressen krockar/samverkar.

Det gör mycket med en, att snacka med folk en är bekväm med. I helgen, som var en tråkig och dyster upplevelse, pratade jag med ingen. Däremot lyssnade jag på podd, och poddar lyssnar jag oftast på för att livas upp, skratta eller suga åt mig av skrivråd, om jag inte konverserar själv ger det alltid nåt att höra andras konversation. Men ibland lyssnar jag för att bilda mig, ta del av vetenskap eller gripande historier. I lördags stålsatte jag mig och lyssnade på p3 dokumentär om mordet på Engla Höglund. Det slog mig att 2008 var året vi lärde oss vara rädda för män, åtminstone okända såna. Med vi menar jag mina barndomsvänner och mig, och förmodligen många fler tioåringar. Jag hade förträngt det, men mamma påminde mig för ett tag sen om att jag en period inte vågade cykla själv. Hade svårt att sova. Mordet skakade om oss, och i efterhand är det tydligt att det finns ett före och ett efter händelsen. Ett före när vi visserligen börjat ana världens svärta men till största delen var lyckligt omedvetna barn. Ett efter när vi någonstans förstod, utan att kunna förklara det än, att Anders Eklund inte är en ensam galning utan att någonting i samhället skapar skeva uppfattningar och våldsamma handlingar hos människor.

Mordet i Stjärnsund tog ifrån oss en del av barndomen. Jag lyssnade på dokumentären med växande respekt för Englas mamma, växande hat mot mördaren. Hat. Jag som ibland får för mig att det är en känsla jag inte kan ha. När jag analyserar mitt hat förstår jag snart att det riktar sig till mer än denna enskilda person. Det riktar sig till patriarkatet. Och jag tänker att jag måste försöka använda hatet till någonting bra, att jag aldrig får sluta försöka göra gott, att jag aldrig får glömma Engla, Pernilla, Fadime, Lisa, Wilma och alla andra som fallit offer för män.