Jag visste egentligen. Läkarens ord, bortsett från det där om låga järnnivåer, var egentligen bara bekräftelser: värdena ser bra ut, jag är frisk, jag är normal. Bekräftelser men jag började gråta av lättnad och… ja tacksamhet.

Så härmed vill jag framföra ett tacksamhetstal till kroppen.

Tack och förlåt, kroppen. 

Tack för att du lever och fungerar. Ja, fungerar bra till och med, väldigt bra, trots allt. 

Tack för alla organ som samarbetar utan att jag behöver tänka.

Tack för huden med stjärnhimlen av leverfläckar som skyddar mig från sol och smuts.

Tack för de starka benen som tar mig dit jag vill.

Tack för synen, hörseln, smaken, lukten och känseln, allt jag får uppleva genom dem. 

Tack för aptiten, lusten, myrorna i brallan.

Tack för att du säger ifrån när du är skadad eller sjuk. 

Tack för att du säger till när du är hungrig, trött, utmattad eller stressad. 

Förlåt för de gånger som jag inte har lyssnat på dig. Jag har bättrat mig men kan bli ännu bättre.

Förlåt för gångerna då jag har gett dig för lite sömn, för lite energi, för lite kärlek och vila. 

Tack för att du inte gick med på att kräkas.

Förlåt för att jag fortfarande dömer dig ibland, hur du ser ut, vad du gör. 

Sanningen är att du är helt jävla fantastisk. Du är tamejfan ett mirakel.

Tack för att du står ut med mig.

Tack och förlåt, kroppen.

Boktips: Stina Wolters Kriget mot kroppen. Har bara läst utdrag och recensioner än så länge men kan garantera läsvärdhet.