Nyss tyckte jag mig höra tranor. Trots allt verkar det som att våren är på gång, vilket innebär att Vårupproret närmar sig och att jag förhoppningsvis ska släppa en låt och att det finns tusen saker som ska/borde/vill göras och att jag därför kommer fortsätta vara konstant trött. Det är en surrealistisk känsla när det myllrar av folk både inne och ute och att många ler för att de får myllra nu och för att det våras, samtidigt som det finns så mycket i världen att gråta över.

Jag känner mig överflödig med min blogg och mina ord. Jag känner mig otillräcklig i mina handlingar. Jag står och delar ut flygblad och frågar förbipasserande Är du orolig för klimatet, chockerande många svarar nej. Jag intalar mig att de bara säger det för att ursäkta varför de går förbi utan att ta något flygblad. Tänker att jag borde ha en annan första-fras men sen är det några som stannar och pratar, ännu fler som tar emot dessa flygblad som är tryckta med överkryssade flygplan. Flyget eller livet, står det på banderollen och jag sätter ett försiktigt hopp till dem som stannar och tar emot, att de är våra nya rebeller.

Det betyder så mycket att prata med varandra. Kom ihåg det.