”Siffror och generella historier är ju bra men jag tror mest på personliga berättelser, något vi kan relatera till för att känna oss lite mindre ensamma. Jag, trots min ganska öppna framtoning, tycker fortfarande att det är superläskigt att dela med mig av min egen ohälsa. Det är just därför jag gör det. För om man får dela med sig av äktenskap, barn, fakking luncher på Brillo och när farföräldrar dör på Instagram får man faktiskt dela med sig av något som var tredje person i Sverige lever med.”

Så skriver Gustaf Jernberg (@gustafjernberg) på instagram idag med anledning att det är världsdagen för psykisk hälsa, och jag kan bara hålla med.

Jag 13 år

Nu är det över sju år sen jag gick runt med konstant ångest och det är sorgligt att det ska ta sån tid innan jag vågar prata om det. Samtidigt är jag så jäkla glad, lättad och tacksam över att livet bara har blivit bättre sen dess. Ortorexin har på gott och ont satt sina spår. Skuggan som finns kvar bleknar sakta men säkert, men jag har fortfarande ibland svårt att skilja på vad som är sjukt och friskt. En positiv följd är dock att jag rannsakar mig själv i saker jag gör och beslut jag tar, även vad gäller sånt som inte har med mat och träning att göra. På det sättet tror jag att jag har lärt känna mig själv mer. Självkänslan kan förstås bli bättre. 

Jag har aldrig sökt hjälp för mina problem. Hade jag haft modet och orken att göra det, hade förmodligen tillfrisknandet gått snabbare, men jag tog en annan väg. Det är musiken, feminismen, miljöengagemang, peppiga, vettiga och ärliga människor, bloggar, poddar, en katt, böcker, kreativa intressen, tiden och min envishet jag har att tacka för att jag mår bra nu. 

Ni är många jag vill tacka.

Vill ni bli pålästa om psykisk ohälsa (ja det vill ni) rekommenderar jag att till exempel lyssna på Ortorexipodden och Konsten att vara (särskilt avsnitt 52). KRAM