Det har visst blivit mitten på september. Mitt bohag är i behov av förvaring och jag är i behov av pengar. Vad göra? Jo man tittar på sina fula gamla skokartonger och på den dyra burken med färg och tänker fuck it, varför köpa saker när allt redan finns här, mitt framför näsan. Man breder ut ett stort plaststycke på golvet, ett plaststycke som har använts till mycket i sina dar. Nu är tiden inne för att användas som målarunderlag. Man tar en pensel, öppnar burken med färg, det är en lättöppnad burk trots att den har några år på nacken. Själva färgen däri är inte lika lätthanterlig. Som tuggummi i konsistensen. 

Man häller i vatten. Rör runt med det första bästa man får tag på, en blompinne. Rör runt, runt och förstår snart att det inte duger att röra runt, runt med en blompinne. Är det läge att ge upp då kanske? Verkligen inte. Ger upp gör man först när man prövat allt. 

Man går till köket och hämtar ett av sina favoritredskap. Det går på el och har förvandlat nötter till smör, kikärtsspad och olja till majonäs, havregrynsgröt till lyxgröt. Nu är det färgen som ska bli målarvänlig med den. Mixerstaven. 

Det går hur fint som helst.

Så får man till sist sina meditativa stunder där på det plasttäckta golvet. Stunder, skriver jag, för det ska målas minst två lager. Omsorgsfulla penseldrag som gör underverk för huvudet och fula skokartonger. Medan lagren torkar skrotar man runt, skriver kanske på sitt projekt, läser kanske lite kurslitteratur, tar kanske en promenad. 

Har det förresten oförskämt bra här i Lund, tackar som frågar. Skriver och läser och har hamnat i en trevlig klass och har folk som jag känner i närheten. Har frysen full i bär, bönor, hembakt bröd, dumpstrat bröd. Har en mycket fin helg att se fram emot.