men jag vet att jag inte är din.

Ett nej gör lika ont trots att jag trodde att jag var beredd.

Det beror på Hoppet och dess natur:

”Hoppet är en parasit på människokroppen, och lever i fullskalig symbios med människohjärtat. Det räcker inte att sätta tvångströja på det och spärra in det i mörka skrymslen. Svältkost hjälper inte heller, parasiten kan inte sättas på vatten och bröd. Näringstillförseln måste strypas helt. Kan Hoppet skaffa sig syre så gör det det. Syret finns i ett felriktat adjektiv, ett förfluget adverb, en kompensatorisk gest av medkänsla, en kroppslig rörelse, ett leende, glansen i ett öga. Den som hoppas gör sig ovetande om att empati är en mekanisk kraft. Den indifferenta gör automatiskt saker av omtanke för att skydda både sig själv och den nödlidande. Hoppet måste svältas ihjäl för att inte förleda och förblanda sitt värddjur. Hoppet kan bara dödas med klarhetens brutalitet.”

–  Lena Andersson, Egenmäktigt förfarande

Innan jag vet vem jag är

får Skäringer, Mannheimer och musik överrösta huvudet