”Kommer du hem tills den artonde?” sa mamma.

Efter systerhelgen kändes det lite tomt. Lite ensamt och tungt. Mörkt ute och en massa saker som skulle göras så det fanns knappt tid till att sova. Då är det bra att det finns saker som väger upp, typ mina kursare, musik och andra fina människor. Musikhjälpenveckan förstås! Sånt som ger känslan av nån slags meningsfullhet och gemenskap. Så som världen ser ut tycker jag att det är alla priviligierade människors ansvar att dela med sig av sitt överflöd, och Musikhjälpen är ett av många sätt som det göras på, som dessutom når ut till många, är lättillgängligt, som riktar vår uppmärksamhet mot ett stort humanitärt problem. En välkommen kontrast i tider av konsumtionshets och försäljningsrekord, särskilt med årets tema En värld utan barnarbete. Stående i en butik med ett billigt, nytillverkat klädesplagg i handen tänker jag mig, hoppas jag, att det nu blir ännu svårare att blunda för vilka som betalar det verkliga priset.

I år fick jag äran att gästa glasburen tillsammans med Ebba och Julia, som representanter för Strängar och rör och vår bössa som kommit upp i nästan fem tusen spänn! Bössan är fortfarande öppen, så det är fritt fram att fortsätta skänka. Kolla in @strangarochror på Instagram för att se några folkliga tolkningar på låtönskningar från folk som har bidragit, bland annat WAP efter önskemål från Kodjo.

Sen kom jag hem till Värmland lagom till den artonde, för att sjunga we praise you oh lord och Angel’s carol tillsammans med Väse och Fågelviks kyrkokörer. Eller egentligen mest för att bli bjuden av mina föräldrar på Västanå jul i Rottneros, det är trots allt den typen av musik jag skulle välja om valet stod mellan snusk, gospel och Västanå jul.