Kursen jag läser får mig ofta att känna mig dum. På ett bra sätt. Kurslitteraturen lär mig saker om skrivande som när jag läser det känns så självklart, att jag känner mig dum som inte har tänkt på det tidigare. Och jag känner mig tacksam, ödmjuk och inspirerad. Berikad faktiskt, hur fånigt det än låter. Den där romanen jag skulle skriva känns inte lika långt borta längre.

De senaste dagarna har jag läst och skrivit och varit själv. Jag behövde nog det. Hade jag haft en katt att gosa med eller en människa att hålla om också då. Hade jag mått prima.