Minns när jag som sjuårig chokladälskare såg muffinsen på mcdonalds, den såg oemotståndlig ut, jag längtade till första bettet.

Första bettet, som visade sig vara en besvikelse. Liksom andra. Och tredje. Och tills den var slut, den torra, tråkiga, smaklösa muffinsen.

Så har de två senaste dagarna varit: som en mcdonalds-muffin.

Jag som skulle fira.

Inte Johannes Döparen, som mina hyresvärdar, däremot har jag skrivit klart första utkastet av min roman. Det jag i februari trodde skulle bli andra utkastet, men det visade ju sig att det jag trodde var första utkastet bara var en skiss. Så det kan bli. Nu får jag inte röra den på ett antal veckor, men vad ska jag då göra, skriva låtar?

Det är åtminstone vad jag har gjort igår och idag, trots att jag har sagt att det redan finns tillräckligt med låtar här i världen. Så det kan bli.

Men firat? Nää. Fira vill jag göra tillsammans med nån, men alla var upptagna, jag lade visserligen inte tid på plugg men att gå i stan i regn i hanger i väntan på en som ska köpa en akvarell är inte att fira, att behöva ställa in nästa helgs falu-vistelse är inte att fira, även om Lagerhaus alltid får mig på gott humör och podcasterna i örat underhöll och svt:s Den kvinnliga orgasmen var sevärd och frukosten i morse var lyxig. Så det kan bli.