Då var det dags att låta er läsa mitt senaste arbete i skrivarkursen, en parafras på den kristna skapelseberättelsen. Jag säger inte mer än så, texten får tala för sig själv. Trevlig tisdag!

 

Dag och Natt

I begynnelsen satt två kor på solen. Korna hette Dag och Natt och de jonglerade med jorden och månen. De båda himlakropparna var öde, deras ytor härdades i solens hetta, det vart redan ljus. Och Dag slungade iväg jorden med sin svans, så att planeten hamnade i en bana runt sig själv och runt solen. Och Natt slungade iväg månen med sin bakdel, så att ostbollen hamnade i en bana runt jorden. Så fick jorden dag och natt. Dag och Natt såg att det var gott.

Dag sade: ”Varde vatten!” Och smekte jorden med sin svans så att hav, sjöar och vattendrag bildades i dess spår. 

Natt sade: ”Varde grönt!” Och spottade ut sin halvtuggade mat på jorden så att örter, träd och buskar började växa. 

Detta tog några miljoner jordår. 

Natt och Dag satt en stund som åskådare och såg hur livet på jorden utvecklades. Några gånger blev de förkylda av stillasittandet, så förkylda att de nyste på jorden så att jorden frös till en snöboll. De hoppades att snart få se de första korna på jorden, men kor gillar att beta och på en snöboll växer inget grönt att beta. Dag och Natt var tvungna att försöka hålla sig friska.

Och de började gå promenader runt solen. För varje varv såg de att jordens invånare blev fler och mer komplexa. Och Natt och Dag spelade fia med knuff. Det var jordens arter de använde som spelpjäser. När en pjäs knuffades ut, skedde ett massutdöende. Den femte gången detta hände, var det jättelika reptiler som föll offer. Natt frågade: ”När kommer korna?” och Dag undrade samma sak. De två idisslarna fick lov att vänta ytterligare några miljoner jordår. 

Så fick de äntligen syn på ett djur som liknade dem själva och de övergick till fia utan knuff. Men djuret de såg beta på jorden var mycket större än dem, dess horn var längre och det saknade talförmåga. Dag och Natt fäste all sin uppmärksamhet på deras hornbärande frände. ”När ska hen börja tala?” frågade de sig. Ungefär samtidigt, på ett annat landområde, började en löjlig, apliknande varelse att gå upprätt.

Dag och Natt följde deras släktings utveckling på den blågröna planeten. Hur den spred ut sig, hur dess utseende förändrades, hur den överlevde. Framför allt hur den lät. När skulle den börja tala? De var tålmodiga. De väntade i årtusenden. De väntade förgäves.

Så småningom syntes deras frände allt oftare tillsammans med en tvåbent, pälslös filur. Vart kom den ifrån? Natt och Dag såg vad den höll på med och kände sig lurade. Detta själviske väsen utnyttjade, ja till och med dödade, kon för att få mat och värme. Och värst av allt: det kunde tala. Det kunde tala! Varför skulle denna fåniga nakenapa begåvas med en röst men inte kon? Var fanns rättvisan? 

 ”Hallå din lilla tjuv”, väste Dag, ”Ser du inte att det finns en massa grönt på marken? Det kan du äta!”

Natt tänkte högt: ”De kanske inte tål lika mycket fibrer som oss?”

 ”Men för det behöver de väl inte döda kor?” Dag stångade i luften, det rykte ur näsborrarna. 

Och de två korna bestämde sig för att hämnas på rösttjuven. De skulle bara vänta ut rätt tillfälle.

Det gick några tusen år utan att idisslarna tog ut sin hämnd. De var för nyfikna. De framsteg och uppfinningar rösttjuvarna gjorde var spännande att följa. Och Dag hoppades fortfarande att korna skulle få talförmåga. Kanske var rösten smittsam? Om korna fortsatte leva nära rösttjuvarna kanske de tillslut skulle lära sig att prata? Natt hoppades också. När korna väl kunde tala, skulle de också kunna åka luftballong, åka skidor, gå ut och dansa, stå på scen och sjunga, surfa i vågorna, gå på restaurang…

Dag och Natt sneglade ner på sina klumpiga klövar. Jo, de förstod nog att fingrar hade många fördelar. Men rösttjuvarna utnyttjade dem inte bara till nyttiga saker. De kunde vara ganska vidriga mot varandra, mot djur, mot växter och naturen. De höll till exempel större och större antal kor i fångenskap i mindre och mindre utrymmen, sen dödades korna, styckades, processades, levererades, köptes och åts upp. Natt och Dag såg detta och från Natts ögon rann stora tårar.

 ”Herregud”, sa Natt. Dags ögon stängdes.

 ”Vem kallade på mig?”

De två korna ryckte till. Dags ögon öppnades. En skäggig rösttjuv kom gåendes mot dem på solen.

 ”Var det ni som kallade på mig?” undrade Skägget. Det blev tyst ett ögonblick. Vad har du nu gjort? sa Dags ögon till Natt.

 ”Förlåt, ni kanske inte kan tala? Det lät som om någon sade Herregud och jag gick i den riktning varifrån ljudet kom”.

Natt blinkade tre gånger. ”Så du heter Herregud?” 

 ”Jag är Gud Fader allsmäktig. Jag är skapare av himmel och jord. Mitt namn skall icke missbrukas”.

Det blev tyst ännu ett ögonblick.

 ”Nu är jag förvirrad här…” Natt ruskade på huvudet.

 ”Gud Fader allsmäktig, menar du att du har gjort bollen därborta?” Dag pekade med nosen mot jorden. 

Gud Fader allsmäktig höjde på ögonbrynen. Sen log han. ”Om ni ber till mig skall jag förlåta. Om ni lever efter mina bud skall jag frälsa er från allt ont”. Och så lärde han korna något han kallade trosbekännelse, tio regler han kallade budord och en bön han kallade Herrens bön. Och han sa till dem att man inte ska hämnas på sin nästa. Amen. 

Dag och Natt förstod inte riktigt grejen med hela grejen. Men de förstod att det var riskabelt att fråga. De förstod att de gjorde bäst i att memorera det som Herregud lärt dem. Det fanns dock några saker de funderade på, men de visste inte hur de skulle fråga honom.

De behövde inte fråga.

 ”Ni undrar varför människan, som lever på jorden, kan tala”. Gud Fader såg på Dag och Natt i tur och ordning. ”Människan är skapad till min avbild, som man och kvinna. De styr över fiskarna i havet, över fåglarna i himlen och över alla jordens djur. Människan uppfyller och dominerar jorden”.

Varför då? sa ingen. Natt och Dag stod och gapade. Efter en stund verkade Herregud vara påväg att bege sig, han tog ett steg bortåt på det stora gasklotet.

 ”Ähum”. Tillsist återfick Natt initiativförmågan.

Gud Fader hejdade sig. ”Ja?”

 ”Vi har sett att rösttju… människorna på jorden håller djur fångna och dödar dem. Får de göra så?” Gud Fader svarade inte omedelbart på Natts fråga. Med blicken bortvänd sa han:

 ”Jag gav dem fröbärande örter och frukt att äta”. Återigen tog han ett steg bort från korna.

 ”Ähum”. Nu var det Dags tur.

 ”Ja?” En trötthet de inte hört förut fanns nu i Herreguds röst.

 ”Vi har sett att männ-i-skor-na på vissa ställen på jorden låter kor gå fritt, och de äter dem inte. Varför?”

Och Gud Fader tänkte och funderade och grunnade. 

Människorna kan vända sig till högre makter när de söker svar på en fråga, men en gud måste gå till sig själv. Gud satte sig ner med hakan i händerna medan Dag och Natt såg på. Gud tog en bra stund på sig. De båda korna vände efter ett tag uppmärksamheten till jorden. De såg betande kor, glada kor, galna kor, ledsna kor, instängda, fastbundna, magra, feta, missbildade, skadade, dödade, styckade, malda, tillagade. Alla var de stumma. Det var människorna som rådde, som bestämde, som uppfann, som verkade, byggde, monterade, skrev, signerade, utnyttjade, dödade, krigade, brände, plöjde, krossade, förstörde, pratade, tjatade, sjöng. Var fanns rättvisan?

Dag frågade Gud, Gud frågade sig själv, och Gud svarade.

Han hade kunnat säga som det var. Att det fanns människor, fler än vad han ville erkänna ens för sig själv, som inte trodde på honom. Att vissa av dem dyrkade andra gudar och gudinnor och såg kon som helig. Att kon enligt dem därför inte skulle ätas.

Han hade kunnat säga att det fanns likheter, fler än vad han ville erkänna ens för sig själv, mellan olika trosuppfattningar och den som dyrkade honom. Att vissa människor ansåg att det gick att tro på flera saker. Att bland dem som trodde på honom, fanns det olika tolkningar av hans ord. Att det var ett kolossalt rörigt och krävande arbete att avgöra vilka som kunde anses som rättmätigt troende, vilka som efter jordelivet skulle få ett evigt liv i himmelriket. Om människorna bara visste hur svårt de gjorde det för honom! 

Han hade kunnat säga att hans existens var beroende av människornas tro.

Gud reste sig upp, gick fram till Natt och Dag. 

 ”De är allergiska mot kor”, sa han till korna. Sen klappade han dem på halsen och gick sin väg. Rör mig inte utan lov sa ingen.

Natt och Dag var inte dumma. De glömde inte. Men de idisslade bara mat. Visste knappt vad ångest var, än mindre skam. Så fort Herregud var utom hörhåll, sneglade de mot varandra och det tog bara någon sekund innan de brast ut i Årmiljonens Skratt.

 ”Vilken tönt”, sa Dag när de hämtat sig.

 ”Ska vi spela fia?” sa Natt.

Dag nickade. ”Med knuff”.