För en vecka sen fick jag en akvarell såld. Den föreställde en varg.

För några dagar sen läste jag ut Att föda ett barn av Kristina Sandberg. Förväntningarna inför den boken var ganska höga, så många som har hyllat den innan mig. Det jag gillar med den är den ärliga, nära och oromantiska skildringen av huvudpersonen Majs tankar och känslor genom graviditeten och förhållandet med maken Tomas. Kul också att få ta del av det sena trettiotalets seder och bruk, alla maträtter och klädbyten, vardagssysslor, ord. Allt tycks vara skrivet i ett enda flöde på ett naturligt sätt, det är lätt att hänga med trots de långa styckena och avsaknaden av anföringstecken. I nästan 500 sidor blev det dock lite klaustrofobiskt och jag tröttnade en aning på Majs ständiga oro och vilja att vara alla till lags. Men ta det lugnt! ville jag säga till henne. Å andra sidan kanske jag hade känt som henne om jag var i samma situation.

Boken jag läser nu har legat oläst sedan julafton, är skriven av Elisabet Nemert och heter Vargarnas tid. Tyvärr upplever jag dialogen konstlad och omständig och jag känner mig skriven på näsan. Vill ha mer gestaltning. Och det känns som att Nemert har proppat in en massa historisk fakta från Wikipedia lite slarvigt. Det som ändå får mig att läsa vidare är väl själva handlingen (två människor från olika bakgrund möts i kampen för det goda) och tiden den utspelar sig i (andra världskriget). Min sjukliga nyfikenhet är dessutom svår att bota.

En lättläst, underhållande bok som jag läste innan Sandberg var Penelopiaden av Margaret Atwood. En feministisk omdiktning av Odysséen och som rymmer sorg, medkänsla, humor, ironi och fantasi. Läs den!

I onsdags sågs en av trakternas två varghanar först av en granne, sen av mamma, sen av pappa. I våra trädgårdar. Själv har jag bara sett vargbajs.