Om jag bor i Norrköping och är en skrivande person är jag skyldig att läsa Moa Martinsson, tänkte jag och lånade Brandliljor. Statyn av henne står dessutom på koppartorget precis utanför skolan.

En roman som är skriven av någon som blivit staty kan en inte kritisera heller?

Får jag tycka att Brandliljor har för många karaktärer, tempusbyten? En del stora tidshopp och snabba scener som jag hade velat stanna i? Tro inte att jag inte gillar boken, nej tvärtom är jag övervägande imponerad. Över hur Martinsson lyckats berätta en historia som sträcker sig över flera århundraden, över all research hon måste ha gjort. Framförallt över hur hon lever sig in i karaktärerna och skiftar perspektiv på ett skickligt och trovärdigt sätt. Det är kul när hon nämner namn på platser, som promenaden och Lida och Sörby och Kolmården, där har jag cyklat! tänker jag, blir entusiastisk, försöker föreställa mig hur det såg ut där förr i tiden. Jag tänker att skönlitteratur som skildrar historiska skeenden är effektiva sätt att väcka historieintresse hos läsaren. Det funkar iallafall på mig.

Se så hon ståtar vid strömmen! (googlad bild)