Jag har en lista. Jag har många listor, jag gillar listor, men en av dem är en lista över böcker som jag vill äga. Böcker som jag har läst, blivit uppslukad av och därför vill kunna läsa igen och igen. Listan blir, föga förvånande, längre och längre. 

Haggan av Aase Berg är en sån bok. Den läste jag och några ur mitt Frankrike-gäng högt för varandra när vi var i Åre, den läser jag nu på egen hand och njuter av detta välformulerade ursinne. Njuter, samtidigt som jag är både bitter och ledsen över patriarkatet och över att också jag hamnade i en kvinnofälla. Jag skäms över att jag hamnade där och jag skäms över att jag skäms och jag skäms över att jag fortfarande sörjer en relation när det har gått flera månader sen den tog slut och det finns mycket hemskare saker att sörja.

Haggan är också en tröst, genom igenkänningen finner jag en kollektiv styrka och gemenskap. Som baksidestexten lyder: ”Hon krossar familjefasaderna och den förljugna idyllen, blottlägger klasskillnadernas gap, kulturbranschens narcissism och manlighetens skrävel om Frihet och Integritet. Haggan är en stridsskrift för kvinnlig frihet, för den som har fått nog av underordning i kärlek”.

Jag tycker också att Haggan borde vara obligatorisk läsning för den överordnade parten. Det skulle världen må bra av.