Jag hann bara notera hennes något udda löpstil innan jag fick förklaringen:

”Det är JÄTTEHALT här!”

”Okej!” hann jag säga innan vi passerade varandra på bron, jag på cykel, hon till fots. Det här var i morse, den första frosten låg som en tunn hinna på hustak och järnvägsövergångar. Och broar. Ett ”TACK” borde ha varit det som slapp ur min mun, för tacksam var jag. Är jag. Joggaren, hålet i fingervanten och armen som ibland låser sig påminner om att det inte är värt att ramla. Går en vurpa att undvika så bör den undvikas.

Jag har haft svårt att acceptera att det inte längre är sommar. Tills jag såg träden och kände den klara, friska luften. Hösten är ändå bra vacker. Iallafall innan löven samlas i bruna, blöta drivor och mörkret bara växer. Kylan har jag egentligen inget emot, det är bara att klä på sig mer. Mina yttersta kroppsdelar håller dock inte med, och jag tänker att om jag skulle få för mig att flytta ut till en koja i skogen, får jag samtidigt flytta till sydligare breddgrader om jag vill behålla fingrar och tår. Såvida ingen uppfinner magiska vantar och strumpor.

När kylan och mörkret känns övermäktigt, ska jag plocka fram fotona från i somras och trösta mig. Det kommer bli varmt och ljust igen. En av mina analoga kameror låg övergiven merparten av sommaren, tills jag kom på att jag ville utnyttja den nästan tomma filmrullen. Förra veckan hamnade resultaten i brevlådan, som en liten bit sommar på posten. Tänk att några foton kan göra en så glad. Urvalet ni ska få se är ifrån när jag och min syster bokstavligen fångade den sista riktiga sommardagen.

Björnrukan, 27 augusti 2019