I anteckningsboken som jag hade med mig till Frankrike hösten 2016, skrev jag en text med samma rubrik som det här inlägget och hade tänkt lägga upp det på min dåvarande blogg. Innan jag hann göra det, blev jag dock informerad av min värdmamma Virginie att jag inte fick gå ut tidigt på morgonen. Då försvann min morgonglädje och texten blev aldrig publicerad.

Härom dagen bläddrade jag igenom anteckningsboken och hittade texten av en slump.

Miljöbeskrivningen passar inte riktigt till bilden från i morse eller hur det ser ut där jag bor nu. Men känslan är densamma som i morse, densamma som alla magiska morgnar.

Måndag klockan halv åtta. Jag smyger ut i en stjärnklar morgon, fingervantar på, ibland en podd i öronen. Min rutt tar mig längs en belyst, ödslig trottoar, sen en tyst landsväg, underlaget övergår till grus. Genom en by med hästar och getter, förbi majsfält och kohagar. Jag möter några bilar, skymtar några klövar, hör några bräkanden. Det lyser i enstaka fönster. Annars är det bara jag och Morgonen. 

Himlen ljusnar. Svart blir blått, rosa och orange och sen den gula solen, mitt på skarven mellan moln och horisont. Jag måste stanna. Gratis skådespel är ofta kortvarigt. 

Mitt leende, bestående till dagens slut, är lite hemlighetsfullt. Vi ses snart igen, Morgonen.