För en vecka sedan avslutade jag mitt sommarvikariat. I sju snabba veckor har jag varit reporter på Värmlands Folkblad, tidningen jag är uppväxt med, tidningen jag läste varje morgon innan jag gick ut till skolbussen. Sa jag sju snabba veckor? Ja det gick ju fort, som det gör när man har roligt. Jag hade så himla bra kollegor, både ordinarie personal och de andra vikarierna var alldeles underbara. Fick mig att känna mig kapabel och som en självklar del av gemenskapen på redaktionen. Jag är så tacksam för det.

Och så fick jag ju skriva varje dag. Träffa intressanta människor. Ta del av deras berättelser. Det är jag också väldigt tacksam för. Berikande har det känts, att ständigt lära mig nya saker genom berättelserna och genom kollegornas tips och idéer. Jag tror att man håller sig ung av sånt. Av att lära och utvecklas hela tiden.

Tänk, jag kanske kan jobba som journalist ändå?

Så har jag åtminstone tänkt när jag har sökt jobb inför hösten. Under vikariatet slängde jag ut krokar till potentiella intervjupersoner, nu gör jag det till potentiella arbetsgivare. Tidningsredaktioner, caféer, skolor, ställen jag vill spela min musik på, förlag som jag vill ge ut min roman hos.

Foto: Johan Carlberg

Känner mig öppen för vad som ska komma nu, nyfiken, förväntansfull… och samtidigt orolig. Ekonomi, inkomst, pengar, hur ska det gå? Det är en ständig stress och jag är så trött på den.

Har jag sagt att jag och Joel ska flytta ihop? Sicken tur för mig, annars hade allt känts hundra gånger jobbigare. Joel, han är min klippa här i livet.