Plötsligt ett hav av tid. Jag skriver och läser och söker jobb och tränar och flyttpackar och lagar mat och diskar och går ärenden och kollar på serier och lyssnar på sommarprat. Ändå har inte hela dagen gått. Ändå är jag inte särskilt trött. Är det inte märkligt. Var kom denna energi, denna produktivitet ifrån?

Min lägenhet förvandlas så sakteligen till en förvaringsplats för väskor och fuktskadade kartonger, fyllda med porslin, glas, tavlor, köksgeråd, skafferivaror, galgar, krafs. Och kläder! Så mycket kläder. Hur kan en människa ha så mycket kläder? Usch jag är så trött på kläder, vill inte se mer kläder, jag får nästan kväljningar av att gå förbi en klädbutik.

Vetskapen om den ohållbara textilindustrin bidrar väl till känslan. För även om nästan allt som jag äger är ärvt eller secondhand-fyndat, även om jag lappar och lagar, även om jag äger samma plagg nu som för femton år sen – är det nåt som skaver: Ingen behöver så mycket kläder. Det är orättvist att jag ska äga så mycket när det finns de som svälter.

Med mera med mera. Jag skulle kunna ta upp mååånga fler exempel på det problematiska i mina konsumtionsmönster. Att jag överhuvudtaget har detta beteende beror förstås på att jag är påverkad av kapitalismen och individualismen. Köp dig lycklig och så vidare. Trots att jag vet att ett nytt plagg inte får mig att må bättre så trillar jag dit.

Problematiska är de, men de motverkar resonans, kläderna. Fram tills häromdagen hängde de på rad och dämpade ljudvågorna. Nu ekar det härinne.

Några plagg har jag skänkt, men känner jag mig själv rätt så behåller jag trots allt de flesta. Har jag skaffat dem får jag väl se till att använda dem. Får jag säga det själv är jag ganska bra på att använda och ta hand om dem. Men jag kommer inte köpa fler på länge.