Min studentmössa var ärvd och anonym, men på en av de många andra mössorna som guppade på vårt flak stod det: ta mig till dans. Mössbäraren och Håkan syftade nog på den sortens dans som äger rum sena kvällar, den sortens dans som skulle äga rum senare denna utspringsdag bland massa andra förfriskade mössbärare.

Jag vill också bli tagen till dans. En annan sorts dans.

Från åttaårsåldern tills upp i gymnasiet gick jag på danslektion varje vecka. Det kändes häftigt att göra koreograferade rörelser till musik, förlösande på nåt sätt, och det kunde bli så snyggt visuellt. Tillfredsställande att utföra, tillfredställande att se på. 

Att jag ens började var för att jag såg en dansföreställning som min syster var med på. Blev uppslukad, av hur snyggt det såg ut, av energin, av hur roligt det verkade.

Det var inte lika roligt när jag kände mig dåligt på’t, då mot gymnasiet, de andra i gruppen var mycket bättre än mig, tyckte jag. Jag upplevde det som att jag tappade kontrollen på mina armar och ben också, som en tonårspojke som vuxit väldigt snabbt. När vi hade golvteknik tappade jag orienteringen, vad var upp, vad var ner. På filmerna från föreställningarna syntes det, kontrollen och orienteringen som tappats. 

Som aldrig funnits? 

Jag började ju tvivla. Kände mig dålig, mer och mer kände jag mig dålig, till slut sa jag att dans, det är inget för mig. Åtminstone inte dans med ambitioner.

Den senaste tiden dock. En saknad har smugit sig på. En saknad som för första gången manifesterades i handling när jag  i höstas köpte biljetter till en dansföreställning. Tacka vet reklamen på Skånetrafikens buss-tv, där Skånes dansteater exponerades. 

Tacka vet jag instagram-algoritmerna (ibland), som nyligen började föreslå olika danskonton för mig. Jag har visst varit totalt svältfödd på se dansande kroppar. 

Och de dansande kropparna får mig att vilja dansa. Igen. Jag vill ta danslektioner, lära mig koreografier, nya dansstilar, i en trygg miljö. Det kommer kanske inte se fint ut, jag accepterar det, jag måste inte vara bra, bara jag får dansa och utvecklas i dansen.