På tisdagar skulle jag vakna i Garnisonen. Hela nattduksbordet skulle vibrera av alarmet, jag skulle vakna med ett ryck, människan bredvid skulle snarka vidare. Jag skulle gå ut. Börja springa genom morgonen, över regementet, till Vallaskogen. En liten skog men ändå, första gången sprang jag på måfå och hittade den.

Skog hittar jag i och för sig alltid. 

Däri springer jag, avskärmar mig från allt annat en stund, rensar systemet. Snabb-retreat. Snabbt går det. Skulle det gå. Snabbt skulle polskan gå, som vi spelade kvällen innan och som dröjer sig kvar i huvudet.

Och när jag hade duschat och väckt den snarkande människan skulle flöjten ligga precis innanför tröskeln, löparskorna skulle ha tagit med sig några barr, min blus skulle dofta av hans deodorant. Som påminnelser: glöm oss inte!

Det skulle kännas fint. 

Spela i ett sammanhang, sova i sked, springa i skog.

Nu blev det inte så.

På tisdagar vaknar jag 43,9 kilometer från Garnisonen. Hela nattduksbordet vibrerar av alarmet, jag vaknar med ett ryck, ingen människa i sikte inom tio meters radie, inga snarkningar, ingen skog. Men polskan dröjer sig kvar från kvällen innan, polskan och valsen som vi ska spela inför publik på fredag.

Spelmanslags-VM, Norrköpings folkmusikfestival, vi ses väl?